Jag befinner mig i mitt barndomsrum, i mitt barndomshem. Luften jag andas är klar och mitt hjärta är fyllt med kärlek, kärlek över att få vara tillsammans med de människor jag älskar allra mest på denna jord.
Mitt hem kommer alltid att vara den plats där min familj befinner sig, oavsett vart i världen jag kommer hamna. 

Detta år har verkligen varit en resa. Jag har pendlat mellan mitt svarta självhat och ett nytt, lite lyckligare jag. Mina värderingar har växt och mina drömmar har aldrig någonsin lyst klarare än vad de gör i denna stund. Min tid i Oslo, som sakta men säkert börjar närma sig sitt slut, har varit både fantastisk och hemsk på samma gång. Min kropp har varit trött, mitt sinne och min kreativitet likaså.

År tvåtusenfjorton kommer vara det år jag far iväg på en lång resa. När sommarvärmen försvunnit och när jag kysst alla mina kära adjö för en tid så kommer mitt äventyr att börja. Det är mycket som ska förberedas och tänkas igenom under våren som kommer och de månader som väntar mig i Sverige kommer kännas som en evighet.
Men jag är snart där.

 

Förra veckan var tre av de personer jag älskar mest i världen på besök, min lillebror Johan och mina bästa vänner Hanin och Saba. Det var längesedan jag var så lycklig som under de dagarna de spenderade här med mig. Jag har lite foton från deras vistelse, fina ögonblick som fångats på bild. Lovar att visa dem någon dag.

När de satte sig på den buss som skulle föra dem tillbaka till vår hemstad, fylldes mitt bröst av tomhet. Trots att mitt liv här är ganska fantastiskt och mina nya vänner här är mer än fantastiska så kan jag inte låta bli att grubbla över faktumet, att de människor jag älskar mest, inte finns i min närhet. Men jag har själv valt att ha det så. 
Om tre månader flyttar jag hem för en kort tid. Innan min resa ska jag vila upp kroppen, umgås intensivt med alla jag älskar, försöka finna inre frid och försöka skapa så mycket konst som möjligt. Jag tror nämligen att det blir lite svårt att få ner färger, penslar och canvastavlor i min ryggsäck.