Nu är det inte lång tid kvar tills jag lämnar Sverige för att resa i ett år.
Jag lämnar min familj, mina vänner och mina ägodelar för att uppfylla en av mina största drömmar i livet. Det är svårt att beskriva allt jag känner just nu. Det jag vet är att jag är stolt. Stolt över att jag faktiskt bestämde mig för att uppfylla denna dröm, slet och sparade ihop en resebudget och nu befinner mig veckor ifrån min dröm. Jag är stolt över att jag följt mitt hjärta och struntat i vad alla andra tyckt och tänkt kring resan. Men mest av allt är jag stolt över att jag har vandrat den långa vägen mot min dröm alldeles ensam. 
Jag har lärt mig att allt är möjligt bara jag tror på mig själv.

Några av er har nyligen hittat hit till min blogg, andra har följt mig under många år. Jag skapade denna blogg i syfte att dokumentera min konstnärliga resa. Förutom min konst har även en och annan tanke dykt fram i mina texter ibland. Jag tror inte att ni missat att inläggen, med tiden, blivit färre och färre och att jag sakta men säkert försvunnit allt mer. Nu vet jag inte längre vad jag vill. Ska jag säga farväl till bloggen föralltid?

Denna blogg bär med sig minnen från mina tonårsår. Arkivet är fullt av det förflutna och innehåller både lycka, förvirrade tankar och bitar av min depression. En del av mig undrar därför om det kanske är dags att säga hejdå till allt. Men samtidigt tänker en annan del av mig att det kanske är just på grund av det förflutna som bloggen borde fortsätta andas. Även om det går lång tid mellan varje inlägg så kanske bloggen kan fortsätta uppfylla ett syfte på något sätt.

Jag vet inte hur jag kommer att göra riktigt än. Kanske skriver jag ett hejdå till er om ett par veckor. Kanske får ni följa med mig på resan jag har framför mig. Något jag vet är dock att alla fina ord jag, under åren, har fått från er läsare har satt ovärderliga spår hos mig. Förutom att jag i denna stund är stolt över mig själv så är jag även tacksam. Tacksam över att jag har så fina läsare som hela tiden trott på mig.

Människor i min omgivning har under den senaste tiden använt ordet snål när dem beskriver mig. Mina föräldrar påpekar dagligen att jag är snål, snål mot mig själv. Vet ni varför?
-Jag går i samma skor sedan två år tillbaka. De kläder jag numera äger får plats i en resväska. Jag klipper hellre mitt hår själv än att besöka en frisörsalong och jag ser inget intresse i varken smink eller skönhetsprodukter. Jag försöker helt enkelt, så gott jag kan, konsumera så lite som möjligt.

Att jag försöker söka mig bort från konsumtion allt mer betyder inte att jag är snål. Det handlar inte om att jag egentligen vill ha saker men vägrar betala med dyra pengar. Det handlar helt enkelt om att jag inte vill ha några mer saker. Jag vill bara inte. 

Min värsta mardröm är att omge mig av bekvämligheter och ting för att sedan kalla mig rik. Jag säger inte att det är fel att vilja leva ett materiellt liv, det är bara något jag känner att jag inte vill göra. Min dröm är att bli rik på ett annat sätt. Rik tack vare kärlek, upplevelser och erfarenheter. Att ge mig själv chansen leva ett sådant liv är, enligt mig, raka motsatsen till att vara snål. 

Tyvärr lever vi i ett samhälle där nästan ingenting är gratis. Vi omges ständigt av pengar och materialism, vilket är svårt att fly från. Jag ser inte något fel i att vilja ha saker, om vi inte hela tiden kände suktan, lust eller längtan efter något skulle livet vara ganska grått. Men jag önskar att fler kunde förstå att vi alla vill ha olika saker. Det finns inget rätt eller fel.

Om 89 dagar kommer jag att spendera de pengar jag skrapat ihop. Jag kommer spendera dem på upplevelser, erfarenheter och minnen. Om 89 dagar ger jag mig ut i världen. Förhoppningsvis är det ännu ett steg bort från materialismen och ett steg mot att leva det liv jag idag drömmer om.

 

<>


Som vanligt är mina tankar fumliga och jag lyckas inte alltid uttrycka mig som jag vill i text.
Ville bara försöka dela med mig av hur jag känner och på något sätt lätta på min frustration en aning.