började för ett år sedan rita på ett porträtt, ett porträtt av en flicka jag mötte under en solnedgång i hampi. hon hette sapna och sålde te till alla backpackers som klättrat upp på de varma klipporna för att betrakta himlen. ett fantastiskt möte som jag på något sätt ville fånga i en teckning.
men mitt första år i melbourne var en emotionell berg och dalbana. vad gjorde jag egentligen här? var jag galen som sköt upp drömmen om sydamerika för kärleken? var det kärlek, kärlek på riktigt? stress, oro och att inte veta vart i världen jag hörde hemma och ville vara gjorde att jag tappade många bitar av mig själv. kreativiteten som alltid varit så viktig för mig försvann och jag ritade aldrig klart teckningen.

nu när jag börjar känna mig trygg och hemma här i denna fantastiska stad börjar alla bitar sakta men säkert falla på plats. jag har börjat ta hand om mig själv och mitt mående igen och börjar hitta tillbaka till mig själv. jag försöker leva det liv jag drömmer om utan att bry mig om vad andra tycker och tänker om mina val. jag har träffat fina vänner som jag kan vara mig själv med och jag är fortfarande så kär . och äntligen har jag börjat rita igen.
jag ska fortsätta följa mitt hjärta, vad som än händer. fortsätta drömma och tro på mig själv. fortsätta se det vackra i världen även fast så mycket hemskt händer. fortsätta skapa, rita och göra allt jag älskar att göra.