Ensam.

Ensam, fast anda aldrig ensam. Det ar fantastiskt hur du langs vagen moter sa mycket manniskor, manniskor som soker efter precis samma sak som du. Som langtar efter att fa uppleva, upptacka, leva. Jag befinner mig just nu i en liten, liten bergsstad i mitten av Vietnam. De forsta vasterlanningarna borjade hitta hit for tre ar sedan sa mycket har ar annu orort. Det ar fantastiskt vackert har och da och da svammas jag over med en storm av kanslor och jag maste da nypa mig i armen for att forsta att jag inte drommer. For det ar faktiskt svart att forsta att jag inte drommer nar jag simmar pa rygg i en becksvart grotta med min pannlampa som enda ljuskalla. Eller nar jag, med rep, firar mig nedfor ett trettio meter danande vattenfall. Eller nar jag cyklar ut pa leriga landsvagar mitt ut i ingenstans for att till slut hamna pa en liten gard dar det finns hangmattor och kall ol, allt som behovs for att fordriva tiden en eftermiddag. Allt detta far jag uppleva med manniskor fran varldens alla horn och kanter.

Men sjalvklart ar inte alla ogonblick som tagna ur en film. Vissa stunder biter hemlangtan tag i mig riktigt ordentligt och jag skriver da langa meddelanden pa min mobil, fyllda med hjartan, till min familj hemma i Sverige. Vissa ogonblick onskar jag att jag kunde fa dela med nagon jag alskar, med mina broder, mina foraldrar eller min basta van. Sedan finns det aven stunder da jag kanner mig radd, radd for den langa vag jag har framfor mig. Men samtidigt sa kanner jag mig sa himla redo. Redo for att uppleva mer och fa tanja mina granser ytterligare.

Jag ar foralskad i de platser jag annu inte upptackt och jag langtar efter de manniskor jag annu inte traffat.